1.3.3 Högkostnadsskydd inom det statliga tandvårdsstödet
Högkostnadsskydd inom det statliga tandvårdsstödet
Högkostnadsskyddet gör det möjligt för personer med stora tandvårdsbehov att få tandvård till en rimlig kostnad. Staten betalar då en del av den totala kostnaden.
Syftet med högkostnadsskyddet är att resurserna främst ska ges till de patienter som har de största behoven. Det innebär att tandvårdsstödet inte generellt syftar till att göra tandvård billigare för alla. I stället fördelas resurserna så att mer stöd ges till patienter med höga tandvårdskostnader och mindre stöd ges till dem med lägre tandvårdskostnader.
TLV beslutar om vilka tandvårdsåtgärder som ska ingå i högkostnadsskyddet för tandvård och utgångspunkten är lagstiftarens syften i lagen (2008:145) om statligt tandvårdsstöd, se vidare avsnitt 1.3.6.
Högkostnadsskyddet börjar gälla när en patient fått åtgärder utförda till en summa som överstiger 3 000 kronor (summan är beräknad på det lägsta beloppet av vårdgivarpriset eller referenspriset för varje åtgärd) under en tolvmånadersperiod och första ersättningsberättigande åtgärden rapporteras till Försäkringskassan. Tidsperioden är individuell för varje patient och den är inte bunden till kalenderår. Patienten kan begära att starta en ny ersättningsperiod innan den tidigare löpt ut. Det kan vara värdefullt inför stora behandlingar.
Högkostnadsskyddet har två ersättningsnivåer. Tandvårdsersättning lämnas med:
- 50 procent av kostnaderna som överstiger 3 000 kronor men inte 15 000 kronor enligt referensprislistan, och
- 85 procent av kostnaderna som överstiger 15 000 kronor enligt referensprislistan.
Kostnaderna beräknas utifrån referenspriserna för utförda ersättningsberättigade tandvårdsåtgärder. Om vårdgivarpriset är lägre än referenspriset beräknas tandvårdsersättningen i stället på detta pris.