Det är regeringen som genom 3 § tandvårdsförordningen (1998:1338) anger vilken tandvårdsbehandling som omfattas som ett led i sjukdomsbehandling. Det är sedan respektive landsting/region som enligt 10 §, vanligen efter förhandsbedömning, beslutar om vården kan ges till hälso- och sjukvårdsavgift. Tandvårdsbehandling som ett led i sjukdomsbehandling är avsedd att utföras under en begränsad tid.

3 § Tandvård som avses är behandling:

1. till följd av medfödd missbildning i käkområdet eller ansiktet, om inte missbildningen endast är av ringa omfattning,
2. av defekt som orsakats av sjukdom i käkområdet eller ansiktet,
3. av tandskada som uppkommit vid epileptiskt anfall,
4. på patienter som ska genomgå kirurgiskt ingrepp eller medicinsk behandling där fullständig infektionsfrihet är ett medicinskt krav,
5. på patienter som på grund av sjukdom, medicinering eller allmänt nedsatt immunförsvar har fått förändringar i munslemhinnan,
6. på patienter som genomgår utredning där det finns misstanke om ett odontologiskt samband med patientens grundsjukdom,
7. på patienter som genomgår strålbehandling i öron-, näs-, mun- eller halsregionen,
8. på patienter med långvariga och svåra smärtor i ansikts- eller käkregionen (orofaciala smärtsyndrom),
9. på patienter som utreds och behandlas för allvarlig sömnapné, och
10. av frätskador på tänderna som orsakats av anorexia nervosa, bulimia nervosa eller gastroesofageal refluxsjukdom på patienter som är medicinskt rehabiliterade.
    
    För behandling av punkt 1–2 ovan gäller även kravet att tandvården ska utföras av

1. en tandläkare med specialistkompetens, eller
2. en tandläkare vid en
    a) käkkirurgisk klinik,
    b) högskola eller ett universitet där odontologisk utbildning och forskning bedrivs, eller
    c) klinik för specialisttandvård.